Har ingen aning vad jag ska skriva, men känner bara att jag måste skriva av mig lite, och troligtvis kommer det bli ett långt inlägg...

Igår tog jag mitt första avsked, ifrån underbara Kajsabajsa. Jag fattar fortfarande inte att jag ska åka, och därför hade jag ingen aning vad jag skulle säga. Jaha, då ses vi inte på ett år... let's hug, a lot!!! Vill inte ens tänka på när jag ska säga hejdå till resten av mina vänner, min familj och nästan värst: min kusin. Förhoppningsvis kommer alla mina vänner och min familj finnas kvar när jag kommer tillbaka, och såklart kommer hon också finnas kvar, men hon har åldrats ett år, och jag har missat det. Kanske har hon glömt mig, eller så kommer hon inte vara på humör för att kramas och pussas på flygplatsen, vad gör jag då? Vill slänga ner henne i resväskan och ta med henne!!!

Hade jag haft min familj nu så hade allting varit mycket enklare, jag hade kunnat förbereda mig bättre, köpa presenter, packat och börjat prata med dem. Just nu har jag ingen aning vad jag ska göra. Jag vet inte när jag ska åka, vart jag ska åka, till vem jag ska åka eller hur jag ska packa. Och troligtvis är det inte länge tills jag åker. En kompis till mig som jag lärde känna på avreselägret ska åka redan nästa lördag. Tänk så ringer de och säger att jag ska åka om bara några dagar??

Just nu är dessutom allting så bra här, jag har de bästa vännerna och familjen och allting går bra i skolan, jag hade tagit studenten nästa år!! Vill jag verkligen åka? Den frågan ställer jag mig varje dag. Såklart vill jag det, och jag svarar ja på frågan varje gång. Men ändå finns tvivlet där. Sitter och läser andra utbytesstudenters bloggar och de har typ redan åkt, och när jag ser bilder på deras skola mm. så dunkar mitt hjärta extra hårt. Tänk att jag ska åka HELT ENSAM till ett helt främmande ställe och gå i skolan HELT ENSAM med en massa främlingar!!!

Fastän jag skriver det så fattar jag fortfarande inte det, tror inte ens att jag kommer fatta det när jag får min placering, eller ens när jag väl är där. Detta är något helt sjukt som jag ska göra, och jag har verkligen inte tänkt igenom det ordentligt... Det betyder absolut inte att jag inte vill åka, utan att jag kommer ge mig ut på helt främmande land, bokstavligt, och jag har ingen aning hur jag ska hantera det.

Är det normalt att känna såhär?