Bucket List #05
En massa känslor på en gång
Igår tog jag mitt första avsked, ifrån underbara Kajsabajsa. Jag fattar fortfarande inte att jag ska åka, och därför hade jag ingen aning vad jag skulle säga. Jaha, då ses vi inte på ett år... let's hug, a lot!!! Vill inte ens tänka på när jag ska säga hejdå till resten av mina vänner, min familj och nästan värst: min kusin. Förhoppningsvis kommer alla mina vänner och min familj finnas kvar när jag kommer tillbaka, och såklart kommer hon också finnas kvar, men hon har åldrats ett år, och jag har missat det. Kanske har hon glömt mig, eller så kommer hon inte vara på humör för att kramas och pussas på flygplatsen, vad gör jag då? Vill slänga ner henne i resväskan och ta med henne!!!
Hade jag haft min familj nu så hade allting varit mycket enklare, jag hade kunnat förbereda mig bättre, köpa presenter, packat och börjat prata med dem. Just nu har jag ingen aning vad jag ska göra. Jag vet inte när jag ska åka, vart jag ska åka, till vem jag ska åka eller hur jag ska packa. Och troligtvis är det inte länge tills jag åker. En kompis till mig som jag lärde känna på avreselägret ska åka redan nästa lördag. Tänk så ringer de och säger att jag ska åka om bara några dagar??
Just nu är dessutom allting så bra här, jag har de bästa vännerna och familjen och allting går bra i skolan, jag hade tagit studenten nästa år!! Vill jag verkligen åka? Den frågan ställer jag mig varje dag. Såklart vill jag det, och jag svarar ja på frågan varje gång. Men ändå finns tvivlet där. Sitter och läser andra utbytesstudenters bloggar och de har typ redan åkt, och när jag ser bilder på deras skola mm. så dunkar mitt hjärta extra hårt. Tänk att jag ska åka HELT ENSAM till ett helt främmande ställe och gå i skolan HELT ENSAM med en massa främlingar!!!
Fastän jag skriver det så fattar jag fortfarande inte det, tror inte ens att jag kommer fatta det när jag får min placering, eller ens när jag väl är där. Detta är något helt sjukt som jag ska göra, och jag har verkligen inte tänkt igenom det ordentligt... Det betyder absolut inte att jag inte vill åka, utan att jag kommer ge mig ut på helt främmande land, bokstavligt, och jag har ingen aning hur jag ska hantera det.
Är det normalt att känna såhär?
Bucket List #04
I huvudstaden
Kom som sagt upp igår och vi åker inte hem förrän imorgon så har en del tid att döda. Igår var vi och gick på gamla stan och hälsade även på våra släktingar här uppe vilket var väldigt trevligt. Vi har idag åkt till Globen för att bestiga den och lunchat i närheten. Det är helt fantastiskt väder här uppe, nästan för bra till och med!!
På ambassaden
Igår morse tog vi tidigt bilen och körde mot Stockholm med huvudmål att fixa mitt visum till USA. Klockan tjugo i åtta i morse var jag där och köade i cirka trettio minuter utanför. När jag kom in fick jag visa mitt pass och mina skosulor, vad det nu skulle vara bra för. Amerikanare är en aning konstiga... Fick även lämna ifrån mig min mobil vilket var lite svårt att göra, haha!
Väl inne på ambassaden fick jag ta en nummerlapp och sätta mig och vänta. När det var min tur gick jag fram till en lucka och lämnade in alla handlingar jag förberett i förväg, bland annat mitt pass, visumansökan, färgfoto och lite annat smått och gott. Jag fick sedan sätta mig ner igen och blev efter en stund uppropad och fick då gå och ta fingeravtryck och sedan blev jag uppropad igen för intervjun.
De hade sagt att intervjun skulle ske på engelska i cirka tio minuter och skulle avgöra om jag fick visum eller inte. "Intervjun" tog cirka trettio sekunder och en stämpel som sa godkänd var redan stämplad innan intervjun började. Kvinnan bakom luckan frågade vart jag skulle samt vilken klass jag gått ut i Sverige. De frågorna var dock inte helt enkla då jag inte ännu vet vart jag ska plus att jag inte hade en aning om hur jag skulle säga gymnasium. Det brydde sig dock inte hon om och jag fick tillbaka några papper med hennes godkännande. Passet skickar de sedan tillbaka i ett brev som jag själv fick fixa och förhoppningsvis kommer det innan nästa torsdag för då ska jag till London!
