Var vill jag helst komma?
När man har väntat så pass länge som jag har gjort på placering, går man i princip varje dag och hoppas att de ringer och funderar på var man vill komma. Och såklart har alla frågat väldigt mycket var jag helst vill komma. Egentligen så är det nog inte så bra att ha några förväntningar, men jag har ändå valt ut de delstater som jag helst vill bo i 10 månader. Jag tror faktiskt att mitt förstaval är North Carolina. Vet egentligen inte varför, men det tilltalar mig bara på något sätt. Tror att det är klimatet då det är rätt likt Sveriges fast varmare såklart. Även för att det är nära kusten och även Nashville, en av världens coolaste stad som jag gärna vill besöka en dag. Washington DC är inte heller så långt bort och det är inte heller en sydstat med världens bredaste dialekt. Det är lagom helt enkelt, lite som Sverige. I North Carolina vill jag bo!
Fortfarande hemlös
Denna veckan var jag säker på att de skulle ringa från STS och berätta om min placering. Gjorde dem det? Nej. Det är idag den 3 augusti och jag vet fortfarande inte när, vart eller till vem jag ska åka. Frustrationen är 10 av 10 och det är fruktansvärt irriterande att inte veta. Det är jobbigt att inte kunna svara när alla frågar, jobbigt att inte kunna packa, jobbigt att inte veta vart man ska, jobbigt att man inte har någon som helst kontakt med dem man ska leva med i 10 månader och allra mest jobbigt är det att inte ha en aning om när man ska åka. Allting är alltså bara jobbigt. Det känns väldigt konstigt att inte ha fått reda på sin placering när det redan är augusti månad och när andra utbytesstudenter som man känner och läser om redan har åkt. Det känns som om deras resa blir bättre på något sätt. Inte för att de har bättre familj utan för att de har haft längre tid att förberedda sig. Om man inte kan fatta att man ska åka iväg ett år kan man förstå, men tänk då hur det känns när man inte fått någon placering. Jag kan absolut inte förberedda mig mentalt utan en placering.
I USA så är skolorna stängda under hela juli månad och det var därför som allt hopp om placering kom denna vecka. Det är nämligen så att STS inte ringer till mig förrän allting är helt klaffat, och det var därför en väldigt liten chans att de skulle ringa i juli om de inte hade ringt innan. Nu är det som sagt den 3 augusti och de har ändå inte ringt. Nu har de ingenting att skylla på längre. Jag går runt och tänker att det inte är någon som vill ha mig, att jag aldrig kommer få en plats eller att jag inte kommer att få åka. Detta kommer såklart inte ske, men det är ändå tankar som slår en. Varför ringer de inte? Familjerna har haft hela sommaren på sig att bestämma om de vill ha en utbytesstudent eller inte och skolorna borde ha bekräftat skolplatserna vid det här laget!!! Om ni orkade läsa allting så var inlägget fullt med negativitet och aggression, men det behövde komma ut. Nu kan jag inte göra mer än att tänka positivt och hoppas att de ringer nästa vecka, förhoppningsvis inte med ett besked som innebär att jag reser bara några dagar efter. Håll tummarna för mig!
En massa känslor på en gång
Har ingen aning vad jag ska skriva, men känner bara att jag måste skriva av mig lite, och troligtvis kommer det bli ett långt inlägg...
Igår tog jag mitt första avsked, ifrån underbara Kajsabajsa. Jag fattar fortfarande inte att jag ska åka, och därför hade jag ingen aning vad jag skulle säga. Jaha, då ses vi inte på ett år... let's hug, a lot!!! Vill inte ens tänka på när jag ska säga hejdå till resten av mina vänner, min familj och nästan värst: min kusin. Förhoppningsvis kommer alla mina vänner och min familj finnas kvar när jag kommer tillbaka, och såklart kommer hon också finnas kvar, men hon har åldrats ett år, och jag har missat det. Kanske har hon glömt mig, eller så kommer hon inte vara på humör för att kramas och pussas på flygplatsen, vad gör jag då? Vill slänga ner henne i resväskan och ta med henne!!!
Hade jag haft min familj nu så hade allting varit mycket enklare, jag hade kunnat förbereda mig bättre, köpa presenter, packat och börjat prata med dem. Just nu har jag ingen aning vad jag ska göra. Jag vet inte när jag ska åka, vart jag ska åka, till vem jag ska åka eller hur jag ska packa. Och troligtvis är det inte länge tills jag åker. En kompis till mig som jag lärde känna på avreselägret ska åka redan nästa lördag. Tänk så ringer de och säger att jag ska åka om bara några dagar??
Just nu är dessutom allting så bra här, jag har de bästa vännerna och familjen och allting går bra i skolan, jag hade tagit studenten nästa år!! Vill jag verkligen åka? Den frågan ställer jag mig varje dag. Såklart vill jag det, och jag svarar ja på frågan varje gång. Men ändå finns tvivlet där. Sitter och läser andra utbytesstudenters bloggar och de har typ redan åkt, och när jag ser bilder på deras skola mm. så dunkar mitt hjärta extra hårt. Tänk att jag ska åka HELT ENSAM till ett helt främmande ställe och gå i skolan HELT ENSAM med en massa främlingar!!!
Fastän jag skriver det så fattar jag fortfarande inte det, tror inte ens att jag kommer fatta det när jag får min placering, eller ens när jag väl är där. Detta är något helt sjukt som jag ska göra, och jag har verkligen inte tänkt igenom det ordentligt... Det betyder absolut inte att jag inte vill åka, utan att jag kommer ge mig ut på helt främmande land, bokstavligt, och jag har ingen aning hur jag ska hantera det.
Är det normalt att känna såhär?
Igår tog jag mitt första avsked, ifrån underbara Kajsabajsa. Jag fattar fortfarande inte att jag ska åka, och därför hade jag ingen aning vad jag skulle säga. Jaha, då ses vi inte på ett år... let's hug, a lot!!! Vill inte ens tänka på när jag ska säga hejdå till resten av mina vänner, min familj och nästan värst: min kusin. Förhoppningsvis kommer alla mina vänner och min familj finnas kvar när jag kommer tillbaka, och såklart kommer hon också finnas kvar, men hon har åldrats ett år, och jag har missat det. Kanske har hon glömt mig, eller så kommer hon inte vara på humör för att kramas och pussas på flygplatsen, vad gör jag då? Vill slänga ner henne i resväskan och ta med henne!!!
Hade jag haft min familj nu så hade allting varit mycket enklare, jag hade kunnat förbereda mig bättre, köpa presenter, packat och börjat prata med dem. Just nu har jag ingen aning vad jag ska göra. Jag vet inte när jag ska åka, vart jag ska åka, till vem jag ska åka eller hur jag ska packa. Och troligtvis är det inte länge tills jag åker. En kompis till mig som jag lärde känna på avreselägret ska åka redan nästa lördag. Tänk så ringer de och säger att jag ska åka om bara några dagar??
Just nu är dessutom allting så bra här, jag har de bästa vännerna och familjen och allting går bra i skolan, jag hade tagit studenten nästa år!! Vill jag verkligen åka? Den frågan ställer jag mig varje dag. Såklart vill jag det, och jag svarar ja på frågan varje gång. Men ändå finns tvivlet där. Sitter och läser andra utbytesstudenters bloggar och de har typ redan åkt, och när jag ser bilder på deras skola mm. så dunkar mitt hjärta extra hårt. Tänk att jag ska åka HELT ENSAM till ett helt främmande ställe och gå i skolan HELT ENSAM med en massa främlingar!!!
Fastän jag skriver det så fattar jag fortfarande inte det, tror inte ens att jag kommer fatta det när jag får min placering, eller ens när jag väl är där. Detta är något helt sjukt som jag ska göra, och jag har verkligen inte tänkt igenom det ordentligt... Det betyder absolut inte att jag inte vill åka, utan att jag kommer ge mig ut på helt främmande land, bokstavligt, och jag har ingen aning hur jag ska hantera det.
Är det normalt att känna såhär?
Angående placering
Har fortfarande inte fått reda på min familj, skola eller vart jag kommer att bo i 10 månader. Är såklart väldigt jobbigt att inte veta, det känns dessutom inte som att jag ska åka eftersom jag inte vet avresedatum eller någonting. Jag vill veta nu!!!
Jag har inte gjort något delstatsval, vilket betyder att jag kan hamna precis vart som helst i hela USA. De placerar oftast inte mitt i en storstad men såklart kan det bli så (vilket jag hoppas på) men det kan även bli en liten ort med mindre än 10 000 invånare. Bor idag i Malmö med cirka en kvarts miljon invånare så vet inte riktigt hur jag skulle klara mig på en bondgård eller liknande, men det blir såklart en utmaning, eller kanske till och med roligare! Jag har valt att inte ha några som helst förväntningar, och det var också därför jag inte gjorde ett delstatsval. Jag tror dessutom att det är familjen som är det viktiga och litar därför på att STS hittar en familj som jag trivs bra hos, oavsett hur stor staden jag bor i är.
För några dagar sedan fick jag hem papper om visumansökan, där det stod en amerikans adress och jag blev plötsligt väldigt uppspelt och trodde att denna adressen var till min områdesrepresentant (som ska bo minst två timmar i från utbytesstudenten). Adressen var lagd i New York och jag blev sjukt glad. Men efter ett tag började jag tänka på klimatet, vilket inte är så speciellt annorlunda från klimatet här, och då var jag inte lika glad längre. Vad jag vill ha sagt är alltså att det finns verkligen för- och nackdelar med allt! Jag får alltså låta ödet bestämma, och oavsett var jag kommer så ska JAG göra det till den bästa tiden i mitt liv!!!
Take me away
Now you're just somebody that I used to know
Fick mig en liten wake up call igår/idag.
Du vet mycket väl vad du gjort
Den där blicken du ger mig är gammal nu
Jag vet hur du funkar jag kan dig ut och innantill
Så hälsa ditt hjärta att allt är slut
Nu börjar jag om.
i'm young, wild and free
Sverige FTW
Som jag nämnt innan i tidigare inlägg har jag som mål i USA att införa en massa svenskt. Ordet lagom är ett måste! Något som jag tidigare lagt mycket tanke på är hur svensk musik låter i andras öron? Utländsk musik som inte är engelsk/dansk är inte precis bra, enligt mig. Så ska därför göra experimentet att ta med mig en väldans massa svensk musik till USA. Har precis gjort en spellista, Sverige FTW, som ska uppdateras ända fram tills jag åker och sedan spelas väldigt flitigt. Kanske fixar jag en USA-framtid för någon svensk liten stjärna? Det var ju faktiskt så Roxette blev så stora, genom en svensk utbytesstudent! Det ni ;)
